ingentingarheligt

Människan är ett flockdjur, kankse det sämsta genom tiderna eftersom vi tycker mer om att ha ihjäl varandra än att leva med varandra, men ändå ett flockdjur.
Det har stor betydelse för oss att känna att vi passar in i en grupp, att vi är trygga bland våra vänner och att någon bryr sig om hur vi mår. Det verkar vara den enda andledningen till att folk skaffar partner i tidigt ålder eller stannar i förhållanden som är döda sedan länge.
Just den där känslan av trygghet vi finner hos andra.
Vi söker dock inte mänsklig kontakt enbart för att bli bekräftad som personer utan också av andledningar som är långt ifrån lika nobla i allas ögon.
När det handlar om sexuella kontakter vill vi bli bekräftade på ett helt annat plan. Det finns något vackert i hur människor längtar och letar efter sex dagarna i ända. Och det finns något mycket fult hos det också, även om jag alltid haft lite svårt att sätta fingret på vad det är.
Men att få vara så nära någon annan och dela på något så intimt måste ändå räknas till en av dom vackraste saker vi människor lyckats åstadkomma. Personligen tycker jag att allt det där blir ännu bättre när man känner den andra personen och inte bara lyckats med det icke så svåra i att dra hem nåt sista minuten ragg en lördag natt.
Därför har jag svårt med tabun mot sex, eller att det är så skuldbelagt. Jag har även svårt för människor som inte bejakar sina passioner, utan istället stänger in sina sexuella känslor bakom järnbeslagna dörrar.
Nu har jag ju fått det förklarat för mig att alla inte är likadana osv, att det liksom finns någon för allt, vilket bara det låter som skitsnack.
En människa som är fullständigt kontrollerad även på det sexuella planet brukar folk anse har någon sorts personlighets störning, inte sant?
Nu tror jag inte att alla asexuella eller icke-passionerad människor hör hemma på mentalsjukhus där dom ska få el-chocker hela dagarna tills dom tvingas att få någon kontakt med sina känslor och lär sig hantera dom, men jag tror att ett liv av konstant logiskt tänkande och noll impulshandlingar lätt bli väldigt andefattigt.
Trots mina ivriga protester mot kontrollpersoner verkar dom trivas med sina liv, minst lika mycket som alla andra, kankse mer eftersom dom sällan hammnar i situationer dom inte kan hantera och som oundvikligt kommer att leda till ångest.
Jag skulle säkerligen må bra av lite med kontroll i mitt liv, men jag har inga planer på att ändra mitt relativt rutinlösa, högt och lågt liv.
För som sagt, det tycks mig som att det finns lite mer själ i det. Och hellre känner jag smärta än inget alls.
Bitch kallade det  höga berg och djupa dalar syndromet om jag inte minns helt fel (kan ha varit nån annan som sagt det också) och det stämmer. Där uppe på toppen av berget är allt perfekt och hela världen ligger för ens fötter, men nere i dalarna, där har världen sparkat undan benen för dig och trampat ner dig på sin väg mot bättre tidsfördriv än du.
Men för oss som lever lite mer på impuls blir också tillgången på sex och utlopp för känslor betydligt större.
Om någon vill ha bot för en tråkig dag så rekomenderar jag att bara släppa loss lite, vem ska tycka illa om dig för det? Tro mig, det är aldrig så illa som det först verkar.
Och vem fan bryr sig? Hade du kul och blev tillfredställd på vilket sätt det nu än var (sprit, knark, sex?) så är väl allt frid och fröjd.
Och det är här den verkliga betydelsen av gruppen kommer in, om du inte vågar släppa efter lite med dina vänner, partner etc så kanske det inte var rätt grupp att vara i från början.