ingentingarheligt

När kl är 8 på morgonen och man fortfarande inte kan sova börjar man lätt tänka på väldigt underliga saker, och dom mest triviala små detaljer och missöden i ens liv blir plötsligt enorma och extremt viktiga. Ångesten kommer krypande ur varje mörk vrå av rummet med vassa klor och ett elakt leende(jag har alltid trott att ångest ser ut som nån sorts galen version av Britney Spears) och man bara vet att det inte finns en chans till sömn innan man fullständigt gått igenom allt pinsamt och hemskt man någonsin gjort och då bara för att man är redo att skjuta sig själv i huvudet.

Mitt försök att vara nykter gick inget vidare, har dessutom vänt upp och ner på hela stället och inte ens lyckats hälla vinet i glaset, vilket bara det är tragiskt. Sedan får jag reda på att jag tydligen inte lyckats få upp ytterdörren utan bestämt mig för att hoppas ut genom fönstret. Fullständigt absurt! Inte för att hela världen kommer att gå under för det, men jag skulle helst inte vilja veta nåt om mina fylleäventyr. Kommer jag inte ihåg dom själv är det nog bäst för min egen mentala hälsa att allt fortsätter att vara glömt.

Hittar för övrigt en massa intressanta inställningar på den här sidan. Katagori? Vad menas med det? Och vad är det för poäng med att använda ett fejkat namn om du ändå ska skriva ut namnet på folk du känner? Jag hänvisar främst till ett inlägg där namnet Patrick finns med.

I vilket fall, har dessutom, som om inte livet sög ändå, tappat min mobil på mitt senaste skandaltåg genom Göteborg. Så den måste jag hämta imorgon, vet faktiskt vart den är, tackar som frågar och bryr sig. Borde ju såklart ha hämtat den för flera dagar sedan men har varit inlåst i en bubbla av självhat och självömkan, så har inte varit helt kapabel till att röra mig mer än absolut nödvändigt. Men imorgon blir jag väl ack så tvungen, har liksom fått slut på ursäkter. Kan dock inte påstå att jag ser fram emot alla sms och skit som folk skickat för att återigen förklara att jag är dum i huvudet när jag dricker, som om jag inte visste det, ingen tvingar er att komma dit jag är, eller hur?
Men, jag har upptäckt något. (haha, jag kan jag med) att vara utan mobiltelefon är fantastiskt befriande. Inte den första timmen innan man vet var den är, men när den väl är lokaliserad inser man att man inte vill ha den. Vad ska jag med den till? Enda andledningen att jag har skiten är så att alla människor i hela världen ska kunna nå mig vilken tid på dygnet som helst, vart jag än är och vad jag än gör. Prylen har bara varit ett stressmoment ända sen jag fick den. Konstant oroar jag mig om någon ringt och vad ville dom om jag nu råkat missa den osv osv i all oändlighet.
Till och med NU när jag inte har den oroar det mig att nån kanske vill veta vad jag gör, och jag kan ju inte svara. Vad är det för skit? Varför behöver min chef veta vad jag gör hela tiden, jag är ju alltid på jobbet damn it! Ring dit!
Ens vänner då? Med tanke på att jag är en ganska stor idiot spenderar jag den mesta av tiden med en lika stor idiot och hon sover för tillfället i rummet bredvid.
Så, för att summera, de flesta som ringer mig är ändå folk jag inte vill prata med.
Fast det finns förstås en nackdel, jag kan inte ta reda på vad klockan är när jag inte är hemma vid datorn. Eller ställa ett alarm. Och det är ju synd. Annars mår jag bra utan telefonen.

Och som sagt, små saker blir ovanligt viktiga och stora när man är vaken kl 8 på morgonen. Det här är mest skrivet för att hålla det galna ångest monstret i sitt hörn en stund till, tillräckligt länge för att hitta på nåt som får mig att somna.
Ska nog kolla klart på den spanska zombie filmen, men alla som känner mig vet ju att jag är sjukligt rädd för just zombies och kommer förmodligen inte sova alls utan barrikadera mig i badrummet utifall att det faktiskt blir en invasion av odöda idag. You never know!