Islam någon?

Läser för tillfället en bok om al-Quaida, dess historia och ledare. För mig blev det en väldigt spännande upplevelse att få läsa om tankar och filosofi i vår tids mest uppmärksammade terroristgrupp.
Tydligen finns det olika inriktningar inom islam, vilket jag egentligen inte hade en aning om.
En del muslimer väljer då att bli fundamentalister. Eller, inte så mycket väljer som skräms till det.
Mordernitet, sekulära stater, frihet och allt annat som vi i väst uppfattar som något grundläggande och viktigt, liksom mänskliga rättigheter.
Dom här mupparna håller dock inte med.

Mycket för att under århundraden har dom levt med en religion som styr allt i livet, det finns tillochmed ett regelverk där lagar och etiket finns med för alla typer av situationer.
När då västvärldens ideér om demokrati, frihet och jämlikhet tränger in i strängt religösa länder måste det bli en kulturkrock utan like.
Medan stora delar av befolkningen förmodligen uppskattar och anamar denna nya livsstil finns det såklart grupper av människor som motsätter sig förändringen.

Jag kan till viss del sympatiser med dessa terrorister, det måste vara fruktansvärt hotande att känna att ens kulturarv och relgion bryts ner och försvinner till förmån för en helt annan kultur som är väldigt främmande och ny.
Som en naturlig efterföljd av denna kulturkrock kommer fundamentalism. Att försöka skydda sig mot allt skrämmande nytt inflyttande söker många sig till religion, vilket inte bara gäller terrorister.
Jag kan tänka mig att man själv skulle göra samma sak om något liknande hände i Sverige, även om vi aldrig haft en så stark kultur av heder och total underkastelse.
Det är sorgligt att det ska vara så svårt att förena sin tro med ett vanligt liv i en mordern värld. Men tydligen är det omöjligt för dessa besatta människor att få Islam och västvärlden att smälta samman och existera sida vid sida.
Alla hårda levnadsregler gör det förmodligen omöjligt i vilket fall.

Islamisterna vill istället vrida tillbaka klockan och skapa en ny islamistisk stat, men den här gången ska den tvinga hela världen att underkasta sig Allah.
På ett sätt verkar dom vilja allas bästa, att Gud är den enda vägen till lycka. Och det låter väl nog så bra. Och kanske skulle livet vara enklare att leva om man hade riktlinjer huggna i sten, att alltid ha ett svar på alla former av dilemman i livet, hur man ska uppföra sig i vilken situation som helst, att ha lagar som inte går att bestrida för att dom är nedskrivna av Gud.
Det är nästan för enkelt att bli frustrerad i denna toleranta värld. Näst intill allt är tillåtet och folk pressar konstant gränserna längre och längre.
All teknologi och information som rasar över en dag ut och dag in kan inte vara helt nyttigt. Och jag kan lätt förstå att visa människor kan se västvärldens lättsinniga leverne som något ont och fult.

Skulle världen bli bättre om alla var totalt kontrollerade av islamistiska regler? Skulle vi sluta våldta och mörda varandra? Någonstans finner jag inte det så troligt. Eftersom det verkar vara toklätt att hitta på ursäkter för att döda och förtrycka i Guds namn och hitta stöd för det i Koranen.
Om jag ska vara ärlig tror jag att jag ska skaffa mig en egen ö och leva utanför allt vad samhälle och religion heter. Jag blir bara tveksam eftersom jag inte är fullständigt bekväm med mordern teknologi och frisläppta livsstil, all konsumption och galna sexualiteter och annat tokigt, samtidigt skulle jag inte vilja leva totalt kontrollerad av en religion eller en man.
Så om terrorieterna vill får dom gärna spränga allt i luften bara dom låter mig bo på min lilla ö i något varmt paradis.

Lika barn leka bäst

Nu är det dags att förklara den underbara och mystiska dynamik som består av mig och min bästa vän.
Härom natten, trötta efter jobb och utleda på alla människor runt omkring oss, köpte vi ett gäng öl och gick hem för att spela kort och plikttroget dricka upp ölen.
Efter en timme eller två rann kortspelet ut i sanden i vanlig ordning och det var dags för vårat återkommande krismöte, som egentligen inte är ett krismöte alls utan en chans att klaga på alla andra och höja oss själva till skyarna.
Vad vi tills slut enas om är just att: Lika barn leka bäst.
Jag och hon är fantastiskt lika. Vi har alltid kännt oss lite utanför övriga människors gemenskap, missförståda och annorlunda.
Nu är det ju inte ovanligt att folk känner på det viset, men att hitta en annan person som funkar precis som du och känner precis som du, det är inte helt vanligt.
Vi är väl medvetna om att vi oftast beter oss både absurt och som svin, men vi är inte sena med att meddela detta till människor i vår närhet. Vad jag kan minnas har ingen av oss någonsin hotat någon med pistol för att dom ska hålla oss sällskap, utan istället tyckt att, passar det inte får du gå.
Som tur är har vi nu hittat någon annan att dela ensamheten med, och det är jag oerhört glad för. Innan denna underbara lilla människa kom in i mitt liv fanns där ingen jag kunde vara helt ärlig mot i alla lägen, skrika på, bråka med, gråta inför och bara vara jag. Utan att man skulla känna ångest över att ha sagt för mycket eller gjort bort sig.
Mellan oss är det Ok att vara sån, för vi är så båda två. Ingen är arg någon längre stund och dagen efter är det som bortblåst. Då har man avreagerat sig och allt är lugnt i lägret igen.
Andra vänner och bekanta har ofta svårt att hantera oss enligt mig. Dom förstår inte varför vi gör som vi gör och upprepar oss i samma gammal destruktiva mönster. Men vi vet att vi är såna. Kankse kommer vi att ändra oss någon gång i den fjärran framtiden men för tillfället är vi nöjda med att bara vara.
Nu tycker ju folk att mitt överdriva beteende har eskalerat på sista tiden. Och det kan man väl förstå med tanke på att dom har en väldigt begränsad insyn i mitt verkliga inre liv.
Den enda som vet och som skulle vara den första att agera om något gick verkligt fel, är just min andra hälf.
Jag kan inte fullt ut beskriva vänskapen mellan oss, förutom att vi fullständigt accepterar den andra personen för allt dom är och även allt det dom inte är eller har.
Jag tror att sådan vänskap måste upplevas och utforskas innan man vet vad det handlar om. Men passion och glöd och livslust är viktiga beståndsdelar. Att alltid ställa upp vad som än händer, att alltid VILJA finnas där, som om det vore den naturligaste sak i världen.
Så, alla ni som faktiskt tror ni känner mig, ni kanske skulle ta och lyssna lite mer på en väldigt smart och bra tjej som faktiskt träffar och pratar ingående med mig varje dag. Som känner mig så bra att hon vet hur jag kommer att reagera i en given situation (mest för att hon skulle göra precis samma sak haha) och sluta tro att ni egentligen spelar någon som helst roll i mitt liv. Ni går att byta ut hela högen!
Om ni faktiskt vetat  nåt viktigt om mig hade ni vetat att det bara är bäst att lämna mig ifred.
Så lyssna på den enda riktiga vän jag har, en slags själsfrände kanske, och LEAVE ME ALONE!


Kärnfamiljer.

Dagen till ära, den 10:de oktober 2008, har kvinnan jag bor med fått urinvägsinfektion. Låter som en ovanligt otrevlig sjukdom även i mina öron, trots att jag inte vet hur det känns, är inte särskilt sjuklig av mig. Så nu ska hon spendera halva natten på något fattigmanssjukhus, Axess akuten eller vad det nu heter, och jag lider faktiskt med henne. Det där stället får mig alltid att tänka på nån dålig ameriskansk tv-serie, i stil med Cityakuten. I ett trångt avlångt, dystert upplyst rum sitter fattiga människor och trängs och hostar på varandra så att alla blir ännu sjukare. Nu stämmer min tanke förmodligen väldigt dåligt med verkligheten, men alla har vi våra fördomar. Tidigare i veckan, innan hon blev riktigt dålig, hade vi en intressant disskution. Hon har smådejtat en kille ett tag, men insett att han inte är något för henne, men han är inte riktigt av samma åsikt. Vilkte resulterar i pinsamma situationer för alla inblandade, inklusive mig, och skapar stor irritation i vårt lilla hem. Och under ett utbrott av denna ilska började vi prata om kärnfamiljen. Någon dag innan dess hade jag pratat med min chef och en kollega om just barn, familjer osv, jag är en stark moståndare till att sätta barn till världen alls, verkar mest egoistiskt när allt är som det är och ingen kan uppfostra dom ändå. Min chef är uppväxt i nån fantasivärld tror jag, där alla leker mamma, pappa, barn och ser så lyckliga ut. Riktig idyll. Då undrar jag hur denna inte helt korkade människa kan sitta och säga att allt som krävs för att få välartade och väluppfostrade ungar är tid. Inte för att jag tror att han har fel, men hur lätt är det för en ensamstående mamma med två barn att få tid för något? Dessutom måste väl även föräldrar ha ett liv utanför hemmet? Det håller ju inte. Mat, kläder och bostad måste finnas och då kommer den stackars ensamstående att vara borta mycket, och det vet jag, många av dom har stor ångest över det. Vad jag senare kom att tänka på var att han är uppvuxen i just den där kärnfamiljs idyllen. Den man kankse är lite avundsjuk att man inte fick själv. Tryggheten, stabiliteten. Men det måste ju vara svårt att sätta sig in i hur det är att vara skilsmässobarn. Vilket många fler ungar är idag än vad det finns barn om bor med båda föräldrar. Och där har vi min poäng, hur kan en annan människa, i en annan situation någonsin verkligen sätta sig in i en annan persons liv? Jag tror inte att det är möjligt. Därför tror jag inte att min chef kan förstå vad jag menar när jag säger att trenden med ensamstående familjer inte är en bra idé. Inte för att ensamstående på något sätt är sämre föräldrar utan för att dom helt enkelt inte har samma förutsättningar. Jag kan förstå att ungar med ensamstående mammor från förorten får en helt annan och hårdare start i livet. Verkligheten kommer nog ikapp dom snabbare och dom får helt andra erfarenheter, inte nödvändigtvis bra sådana. Men det krävs alltid någon i samma situation för att döma eller förstå någon. Jag kan inte säga att kärnfamiljen är den absolut bästa lösningen, den har säkert sina brister som allt annat, men jag VET att två föräldrar måste vara bättre att ha på plats än bara en. Min sambo är också skilsmässobarn och förstod mitt resonemang, även om det låter lite knepigt i skrift. Men ingen vet egentligen något om någon annans liv, om man inte är där eller har varit där själv, och då är det bara knappt. Så nu har jag slösat en massa tid jag borde ha lagt på städning, min käre far ska nämligen komma på besök för första gången på söndag, och istället skrivit nonsens. Har dock lyckats sätta upp en tvätt tid tills imorgon, det var duktigt av mig. Och nu ska jag ju snart börja jobba så jag ska nog läsa och dricka Red Bull ett tag.

Barnfria zoner.

Nu har jag fått nog! Allt detta prat om var man får och inte får röka, hur mycket man skadar andra människor, hur fult och äckligt det är. Och? Sist jag kollade hade jag fortfarande rätten att ta livet av mig precis hur jag vill. Och om det stör någon så föreslår jag att ni håller er undan.
Ok, jag kan förstå hela poängen med rökfria krogar, jobbar själv på krogen och skulle inte vilja ha tillbaka den instängda röken och dom svidande ögonen. Men nu har dom väl ändå gått för långt?
Nu ska dom bygga bostadshus där alla hyresgäster ska vara totalt rökfria, där rökning även är förbjuden i närområdet. Man fint, då tycker jag att alla moral tanter med för mycket fritid kan ta och flytta dit, där kan dom även förbjuda alkohol, sex, spel och allt annat som är roligt men även förstör människan och är beroendeframkallande.
Men om vi nu ska ha såna här bostadsområden har jag ett förslag. Jag skulle vilja införa barnfria zoner, helst en hel stad, komplett med bussar, krogar, närbutiker, klädaffärer, hyreshus osv osv. Det finns inget värre än att lugnt och fint sitta på en krog för att äta med några vänner när plötsligt en barnfamilj drar genom lokalen som Orkanen Katrina och förstör all stäming och lugn i sin väg och lämnar övriga normala gäster med en känsla av förvirring och en oförstående min som skriker ut frågan: Varför i hela fridens namn tyckte ni att det var en bra idé att ta med er ungarna hit?.
Eller spårvagnen. Ungen skriker febrilt i 20 min och får mig att vilja återinföra barnaga. Vilker för övrigt inte är en helt dum idé med tanke på att barn nuförtiden inte verkar koppla orden nej, sluta eller håll tyst. Kanske skulle en örfil eller två hjälpa.
Skaffar inte folk barn för att ha någon att bestäma över? Föra sina gener vidare, bygga något bättre bla bla. Ja, då kankse ni skulle börja med att hålla lite koll på era förbannade små djur, koppel eller nåt, så att dom inte springer runt och förstör livet för alla oss som inte vill ha några små onda dvärgmänniskor i våra liv. Risken finns att någon i min position någon gång går bärgsärkagång och skjuter ner alla barn i sikte bara för att dom ska hålla käft.
Om hela Sverige lovar att jag slipper höra en enda skrikande bråkande unge till i hela mitt liv (och helst slippa se dom också, dom är nämligen bra fula) så lovar jag att sluta röka offentligt.
Men mindre än det går jag inte med på. Så innan mina krav är uppfyllda kommer ni snällt att få stå ut med min rök på olika allmäna platser i vårt avlånga land.
Bäst att ni skyndar på med min barnfria zon innan ni dör av andrahandsrök.

This is it!!!

I´m never going outside again, unless I need some place to throw up!!

Bättre ord än så har nog aldrig blivit uttalade av någon i hela världshistorien! Man måste ju älska Dylan Moran för hans fantastiska rollfigur, Bernard Black, som ursäktar alla oss som lever i ungefär samma misär.
Fast för mig går det nog lite djupare än så. Dom där orden fick i natt en helt ny innebörd för mig, var inte förän jag hörde dom som jag insåg vad det var jag tänkt på.
Jag vill, ärligt talat, inte lämna lägenheten igen om jag inte måste spy eller dö. Så länge någon ser till att jag har ett ändlöst flöde av vin och cigg så är jag nöjd.
Kvällen ifråga är nog det bästa exempel jag har.

(Efter att ha kappat ännu en cigg av random kille som råkar sova på min soffa och som helt utan min inbjudan har klivit in i min lägenhet med orden: Oj, här sover man i soffan med en öl under armen, vilken stjärna! Vilket jag också är. Jag tror att denna man är vän med Bitchens bror som är på besök, men ändå! Efter att ha bestulit honom igen är jag tillbaka)

Ikväll jobbbade jag till 02.15 för att vara exakt, slår som lovat en signal till kära Bitch, och uppfatta genom allsköns hemska ljud att hon är på Rockbaren inte långt bort, Lovar att komma förbi i mitt behov av en öl och drar med mig kollegan och hoppar in i första bästa taxi (där hon för övrigt tappar sin mobil av någon andledning) och åker alla meter dit.
Väl på plats upptäcker jag att min underbara vän är väldans full, nog för att hon brukar kunna uppföra sig i dom flesta sammahang men  nu är hon tillräckligt berusad för att lyckas mucka med ett par HA medlemmar, vilket kanske inte är den smartaste idé hon haft.
Hur som helst står jag där nykter och eländig och vill bara hem. Så efter att ha avstyrt henne från en del taxiresor med dålig utgång lämnar jag henne i vredesmod till Eddie (som jag tror, hoppas och antar är killen på soffan. Hur ska jag veta? Jag kan inte hålla koll på allt?) och går hem.
Köper på vägen lite öl och äter lite tonfisk här hemma. Efter ett par av mina fina öl inser jag nu min poäng. I´m nerver going outside again, unless I need some place to throw up!
Allt är mycket enkelt.
Så länge jag blir lämnad ifred av resten av världen har jag dom bästa fyllor som finns, är inte det minsta missnöjd med något just nu. Skulle inte viljs byta med mig för allt smör i Småland osv.
Underligt att allt jag egentligen behöver för att klara av en fylla och mig själv på samma gång är just, mig själv. Här ar jag suttit och sovit i hur många timmar som helst, full och jävlig, men utan att göra den minsta förödmjukande grej. Är det så att jag helt enkelt inte borde ha bekanta och mobil? Möjligheten finns. Så länge det, som sagt, finns ett oändligt flöde av cigg och vin kommer jag klara mig bra med det jag har.
Har ju faktiskt inte varit på mycket bättre humör idag än andra dagar. Funderade faktiskt, och håller fortfarande i åtanke, att starta en jävla Jihad mot folk förut. Så det är inte det. Jag måste helt enkelt vara full ensam. Punkt!

Är faktiskt ordentligt trött nu, kan inte ens stava korrekt eller formulera meningar korrekt, och ska nog får ett par timmars sömn. Ska ju ändå jobbag kl 21.00 imorgon, fast jag inte vill. Men som sagt: I´m never going outside again, unless I need a place to throw up. Och är inte det samma sak?
With something. something, something........

Åhhhher

När kl är 8 på morgonen och man fortfarande inte kan sova börjar man lätt tänka på väldigt underliga saker, och dom mest triviala små detaljer och missöden i ens liv blir plötsligt enorma och extremt viktiga. Ångesten kommer krypande ur varje mörk vrå av rummet med vassa klor och ett elakt leende(jag har alltid trott att ångest ser ut som nån sorts galen version av Britney Spears) och man bara vet att det inte finns en chans till sömn innan man fullständigt gått igenom allt pinsamt och hemskt man någonsin gjort och då bara för att man är redo att skjuta sig själv i huvudet.

Mitt försök att vara nykter gick inget vidare, har dessutom vänt upp och ner på hela stället och inte ens lyckats hälla vinet i glaset, vilket bara det är tragiskt. Sedan får jag reda på att jag tydligen inte lyckats få upp ytterdörren utan bestämt mig för att hoppas ut genom fönstret. Fullständigt absurt! Inte för att hela världen kommer att gå under för det, men jag skulle helst inte vilja veta nåt om mina fylleäventyr. Kommer jag inte ihåg dom själv är det nog bäst för min egen mentala hälsa att allt fortsätter att vara glömt.

Hittar för övrigt en massa intressanta inställningar på den här sidan. Katagori? Vad menas med det? Och vad är det för poäng med att använda ett fejkat namn om du ändå ska skriva ut namnet på folk du känner? Jag hänvisar främst till ett inlägg där namnet Patrick finns med.

I vilket fall, har dessutom, som om inte livet sög ändå, tappat min mobil på mitt senaste skandaltåg genom Göteborg. Så den måste jag hämta imorgon, vet faktiskt vart den är, tackar som frågar och bryr sig. Borde ju såklart ha hämtat den för flera dagar sedan men har varit inlåst i en bubbla av självhat och självömkan, så har inte varit helt kapabel till att röra mig mer än absolut nödvändigt. Men imorgon blir jag väl ack så tvungen, har liksom fått slut på ursäkter. Kan dock inte påstå att jag ser fram emot alla sms och skit som folk skickat för att återigen förklara att jag är dum i huvudet när jag dricker, som om jag inte visste det, ingen tvingar er att komma dit jag är, eller hur?
Men, jag har upptäckt något. (haha, jag kan jag med) att vara utan mobiltelefon är fantastiskt befriande. Inte den första timmen innan man vet var den är, men när den väl är lokaliserad inser man att man inte vill ha den. Vad ska jag med den till? Enda andledningen att jag har skiten är så att alla människor i hela världen ska kunna nå mig vilken tid på dygnet som helst, vart jag än är och vad jag än gör. Prylen har bara varit ett stressmoment ända sen jag fick den. Konstant oroar jag mig om någon ringt och vad ville dom om jag nu råkat missa den osv osv i all oändlighet.
Till och med NU när jag inte har den oroar det mig att nån kanske vill veta vad jag gör, och jag kan ju inte svara. Vad är det för skit? Varför behöver min chef veta vad jag gör hela tiden, jag är ju alltid på jobbet damn it! Ring dit!
Ens vänner då? Med tanke på att jag är en ganska stor idiot spenderar jag den mesta av tiden med en lika stor idiot och hon sover för tillfället i rummet bredvid.
Så, för att summera, de flesta som ringer mig är ändå folk jag inte vill prata med.
Fast det finns förstås en nackdel, jag kan inte ta reda på vad klockan är när jag inte är hemma vid datorn. Eller ställa ett alarm. Och det är ju synd. Annars mår jag bra utan telefonen.

Och som sagt, små saker blir ovanligt viktiga och stora när man är vaken kl 8 på morgonen. Det här är mest skrivet för att hålla det galna ångest monstret i sitt hörn en stund till, tillräckligt länge för att hitta på nåt som får mig att somna.
Ska nog kolla klart på den spanska zombie filmen, men alla som känner mig vet ju att jag är sjukligt rädd för just zombies och kommer förmodligen inte sova alls utan barrikadera mig i badrummet utifall att det faktiskt blir en invasion av odöda idag. You never know!

Shit!

Satt precis och läste om Morgan idiotin, tyvärr kan jag inte försvara mig eftersom mitt minne har lika många hål som en igelkott har taggar, att jag spytt är tex en sak jag inte minns det minsta av, snällt att någon berättar det för mig på det här viset.
Nä, med risk för att göra någon besviken ska jag nog ta och dra ner på mitt festande en hel del kommande månader, för det första har jag inte råd och ännu viktigare, om jag ändå inte kan hantera skiten och inte minns nåt, vad är det då för poäng? Problemet med denna enastående idé är att jag måste hålla mig borta från situationer där jag kan bli alltför frestad att bara ta EN öl (som alla vet slutar i ungefär 75) så jag kan alltså inte gå i närheten av en krog, om jag inte råkar jobba på den förstås, inte kasinot, dit får man ju inte med sig någon som inte är full, och det lämnar mig med väldigt få platser för socialt umgänge, om ens någon.
Sen återstår problemet med vad jag ska göra istället. Jag har funderat på att köpa upp ett lager böcker och låsa in mig med dom och inte ha kontakt med omvärlden i några veckor, icke troligt att det händer, inte för att jag inte gillar att läsa utan för att min kära Bitch också bor här. Så, man kanske skulle skaffa en annan hobby av något slag, typ, någon form av motion, är dålig på det där eftersom jag tycker det är tråkigt, men kanske springa runt i Slottskogen ibland, eller träna kampsport eller vad vet jag. Får väl helt enkelt gå med i AA, eller göra som mamma föreslagit ganska länge och gå till en förbannad psykolog. (och det har inte med nån form av missbruksproblematik att göra även om det kan tolkas så, utan har helt andra orsaker, men det kan väl inte skada att reda ut sin sjuka hjärna lite.)
Städa är ett annat förslag, men det funkar ju bara tills det inte finns nån smuts kvar. Jag har dock ett stort projekt på den fronten framför mig, det hänger ett par stora draperier i vardagsrummet som skiljer mitt sovrum från resten av lägenheten och dom senaste dagarna har jag funderat på om jag ska plocka ner dom och tvätta dom. Det kan ju vara nåt att ta tag i mitt i all min miserabla nykterhet, som dock bara varat i (hmm) 2 dagar eller så.
Men, jag har tröttnat på att supa bort all vett och balans, sprit är ju ändå bara ett sätt att fly verkligheten, men när man rymmer mest hela tiden så är det nåt som är allvarligt galet. Är på tiden att läka lite sår och göra mig av med all ilska innan jag ger mig ut i nattlivets spännande miljö igen.
Jag har sagt allt det här en miljon gånger förut, och jag lovar inte att jag menar det den här gången heller, men jag måste ändra på något i mitt liv och det fort. Jag står inte ut med samma gammla skit om och om igen längre, inget händer, inget förändras och allt snurrar runt i en vansinnig karusell som inget tivoli i världen skulle tillåta på sin mark. Jag måste återta lite kontroll över mitt liv och min situation, jag hade ju det en gång, varför inte igen? Och om det samtidigt medför en förändring, positiv eller inte, vore det en gudagåva.
Disk och sen ett bad och därefter sängen, ska åka hem till min lilla mamma imorgon och stanna där till på tidag eftermiddag när det återigen är dags för jobb.
Kyssar.


Städning.

Eftersom lägenheten som sagt ser ut som döden har jag nu bestämt mig för att städa den, och dessutom fått en tvätttid lämpligt kl 08.00 (den där som ingen vill ha)
Men jag liksom alla andra avskyr ju att sätta igång med den förbannade städning, så därför tänkte jag skriva ett inlägg innan jag börjar. (brist på vänner, energi och självdiciplin kankse?)
Jag har alltid undrat vart det där extra rummet man plötsligt har när man ska städa lägenheten tar vägen när man är klar. Vad jag menar är att man har en väldigt lite lägenhet, eller begränsat med utrymme i vilket fall, men så fort dammsugaren och moppen kommer fram har stället plötsligt expanderat med minst ett rum till som måste städas akut. Vart tar det vägen sen? För lägenheten är då fan inte större efteråt än den någonsin varit innan.


Den uteblivna trekanten

Det var en gång en onsdag, den 10:e september för att vara exakt, och två unga kvinnor bestämer sig för att trotsa kylan och få sig några öl. Kvällen börjar strålande med skratt och trevligt sällskap, när jag så springer in i en gammal bekant. Det visar sig efter kort samtal att han är där med sin nya flickvän men att han minsann var förälskad i mig när vi jobbade ihop. Jaså? Tänkte jag, det var ju trevligt. Efter ytterligare några öl glider samtalet in på sexualitet, som det ju brukar kl 02.30 på vilken bar som helst. Frågan om jag skulle kunna tänka mig en trekant dyker upp och i mitt tillstånd tar jag då ingen på allvar utan skrattar glatt och svarar ja.
Baren stänger, vi plus min kära Bitch traskar hem till min väns flickvän med två sexpack och hittar endast gammla pojkbands skivor, men det är ok, för nu har man nått stadiet av fylla där även Backstreet Boys har sin charm, stadiet där man bjuder in främlingar att fira jul med en, ringer fyllesamtal för att berätta något som enbart är viktigt för en själv och bara stör alla andra.
Till slut tycker min vän att det visst ska vara dags för den där trekanten, vilket förvånar mig eftersom jag totalt glömt bort att vi ens pratat om det, så jag letar efter en utväg, inte tänker jag ligga med en tjej första gången tokfull osv. Mitt fösvar dyker upp helt naturligt, min Bitch måste ju gå om detta ska kunna ske, så jag ursäktar mig ett ögonblick, vilket kanske sågs som underligt eftersom hon redan gått, men ändå, rusar ner för trappan ut på nån random gata och försvinner skrikande Bitchens namn.
Till slut hittar jag en spårvagn som går hem till mig, nu blir ju allt lite värre eftersom kl är cirka 07.00 eller så och alla hurtiga morgonmänniskor är på väg till sina tråkiga jobb och där sitter jag, full, upprörd och inte så lite förvirrad, men hem kommer jag iallafall. Villket gör mig lite stolt. Man borde får lite beröm av arbetsgivare och liknanade för att man alltid lyckas hitta hem även om man inte minns hur man kom dit, det är som om man har ett inbyggt system som navigerar en genom främmande förorter och annat dylikt.
Så, väl hemma tycker jag att det är en alldeles strålande idé att koka nudlar med typ en hel vitlök i, som jag inte orkar riva utan bara smular ner lite halvhjärtat, som dom flesta kan förstå är det inte så värst gott att få i sig en halv vitlöksklyfta i en tugga.
En halvtimme senare somnar jag ensam och illamående, men det är lika så bra.

Nu när man kommit hem från jobbet och slipper alla fulla puckon i några timmar, börjar jag fundera på om man är det minsta bättre själv. Av historien ovan är jag uppenbarligen inte det. Fast till skillnad från alla andra stöter jag inte på croupierer, bartenders och servitriser, för hur man nu kan komma på tanken att en helt nykter person kan vara attraherad av någon som är full är för min obergripligt. Vilket dessvärre majoritet av medelålders män inte verkar ha förstått.
Fulla tjejer är dock överlag underhållande, ta en scen från ikväll. En ung blondin står i baren och kysser nån kille, hennes vän står troget berdvid och försöker få kontakt med henne genom att skrika i hennes öra, funkar sådär, men efter många om och men släpper blondinen sitt hångeloffer och vänder sig om, varpå dessa unga flickor börjar med någon slags strippdans på varandra. Lyfter varandra och ormar sig som bara den,. Fem minuter senare står samma blondin och hånglar med inte bara en utan TVÅ pojkar.
Så, iklädda samma sorts kläder, oftast rygglösa små klänningar med väl synliga bh-band (föredragsvis i annan färg än själva klänningen) ger sig dessa flickor och deras gelikar ut i natten på nya äventyr som jag aldrig kommer att få ta del av, även om dom nog också kunnat vara underhållande.
Nu börjar jag bli smått godis sugen, så det är nog det som är planen.
Puss och god natt.


04.54

Jag skulle vilja påstå att dekadens är trevligt, när man sjunkit så lågt att lägenheten mest består av 0,5L cola flaskor halvfulla med fimpar, ölburkar och allt luktar lite vitlök. Vi har ett väldigt fint glasbord i vardagsrummet, fast nu är det lite kletigt av någon sorts vätska, skulle väl ljuga om jag sa att hälften av askan inte ligger där.
Men jag gillar rummet, speciellt nu när det bara är jag som är hemma, så jag fullt ut kan njuta av Black Books, ciggaretter och Pepsi (kära vad hon nu kallar sig gillar bara cola, jävla gnäll på henne om man vågar tycka om nåt annat) man få dessutom lite tid till att fundera på det där som är viktigt, hur man bäst ska bota den jävla bakfyllan från igår tex, jag tyckte rödvin, plånboken tyckte inget alls, dessutom är väl det förbannade systemet stängt innan man vaknat ändå så vad spelar det för roll.
Det stället borde ju verkligen vara öppet på kvällar och nätter, dom förlorar ju sjukt mycket pengar på alla oss hobby alkisar som ändå inte vaknar innan 19.00.
Det skulle kännas bättre att kunna skutta in där kl 22.00 och handla för vilken för/efterfest som helst, och inte behöva planera dessa viktiga inköp 2 dagar i föväg. Skulle verkligen uppskatta en bag-in-box rödvin just nu, ska ju ändå inte jobba förän 20.00 imorgon och är långt ifrån trött. Får väl snällt röka till mig lite cancer istället, fast det skulle ju kännts roligare att döda tid vid meningslös avreaktion på nätet om man fått röka och dricka samtidigt vid lap-topen. Skulle förmodligen bli förbannat mer intressant också.
Stannade förbi på mitt jobb förut, hämtade lite pengar och rökte en cigg, ville ju egentligen träffa människor som var lika sura och miserabla som jag (och det är då fan inte svårt att hitta där jag jobbar, förutom ikväll då) när plötsligt varenda kollega ramlar in och är fulla och glada, hatade dom lite, så jag gick hem och här har ni mig nu.
Det här med att vara vaken hela natten är inte så dumt om man bara har lite sinnesro, vilket förmodligen skulle resultera i att man somnar, men det där med sinnero har jag inte kännt på bra länge. Skulle kunna vara för att allt känns bra innehållslöst för tillfället, något saknas liksom, om bara nåt ville ändra på sig lite skulle det nog bli bättre. Problemet med förändra är att det inte händer av sig självt, man måste göra nåt, och jag har nog sjunkit ner i apati och önskar inget hellre än att fylla mina dagar med olika rus och engelska serier. Synd att man måste jobba för att ha råd med nåt av det där.
Nu är bitchen jag bor med på väg hem iallafall, ska bli kul att höra vad hon hittat på inatt, den tjejen är helt galen. Förhoppningsviss finns det historier om konstiga ligg, sprit, knark och annat roligt.
I brist på ett eget liv får man leva genom andra, man får vara som man är när man inte blev som man skulle osv. Fan, jag suger på det här med bloggande... ha det fint..
Puss

P.S. historien innehåller vårdslöst användande av dödande droger så som AMFETAMIN!!! Tydligen har gänget runt vår arbetsplats blivit ännu mer dumma i huvudet när dom numera försöker tvinga till sig den sista stackars linan med motiveringen, jag behöver den för att vakna imorgon. Vad säger vi om det barn? Tragik på höd nivå, och att visa detta för min stackars bitchs oskyldiga ögon? Jag är hemskt upprörd, eller inte. För att glödja alla missbrukare där ute kan jag meddela att muppen tills slut fick med sig sin lilla lina och gick hem, tog förmodligen allt så fort han kommit utanför dörren och sitter nu och studerar mattan och kommer på lösningen till världssvälten, för man blir nämligen väldigt smart av uppåtdroger, det har jag hört nån stans.... D.S

/Noname

RSS 2.0