Lika barn leka bäst
Nu är det dags att förklara den underbara och mystiska dynamik som består av mig och min bästa vän.
Härom natten, trötta efter jobb och utleda på alla människor runt omkring oss, köpte vi ett gäng öl och gick hem för att spela kort och plikttroget dricka upp ölen.
Efter en timme eller två rann kortspelet ut i sanden i vanlig ordning och det var dags för vårat återkommande krismöte, som egentligen inte är ett krismöte alls utan en chans att klaga på alla andra och höja oss själva till skyarna.
Vad vi tills slut enas om är just att: Lika barn leka bäst.
Jag och hon är fantastiskt lika. Vi har alltid kännt oss lite utanför övriga människors gemenskap, missförståda och annorlunda.
Nu är det ju inte ovanligt att folk känner på det viset, men att hitta en annan person som funkar precis som du och känner precis som du, det är inte helt vanligt.
Vi är väl medvetna om att vi oftast beter oss både absurt och som svin, men vi är inte sena med att meddela detta till människor i vår närhet. Vad jag kan minnas har ingen av oss någonsin hotat någon med pistol för att dom ska hålla oss sällskap, utan istället tyckt att, passar det inte får du gå.
Som tur är har vi nu hittat någon annan att dela ensamheten med, och det är jag oerhört glad för. Innan denna underbara lilla människa kom in i mitt liv fanns där ingen jag kunde vara helt ärlig mot i alla lägen, skrika på, bråka med, gråta inför och bara vara jag. Utan att man skulla känna ångest över att ha sagt för mycket eller gjort bort sig.
Mellan oss är det Ok att vara sån, för vi är så båda två. Ingen är arg någon längre stund och dagen efter är det som bortblåst. Då har man avreagerat sig och allt är lugnt i lägret igen.
Andra vänner och bekanta har ofta svårt att hantera oss enligt mig. Dom förstår inte varför vi gör som vi gör och upprepar oss i samma gammal destruktiva mönster. Men vi vet att vi är såna. Kankse kommer vi att ändra oss någon gång i den fjärran framtiden men för tillfället är vi nöjda med att bara vara.
Nu tycker ju folk att mitt överdriva beteende har eskalerat på sista tiden. Och det kan man väl förstå med tanke på att dom har en väldigt begränsad insyn i mitt verkliga inre liv.
Den enda som vet och som skulle vara den första att agera om något gick verkligt fel, är just min andra hälf.
Jag kan inte fullt ut beskriva vänskapen mellan oss, förutom att vi fullständigt accepterar den andra personen för allt dom är och även allt det dom inte är eller har.
Jag tror att sådan vänskap måste upplevas och utforskas innan man vet vad det handlar om. Men passion och glöd och livslust är viktiga beståndsdelar. Att alltid ställa upp vad som än händer, att alltid VILJA finnas där, som om det vore den naturligaste sak i världen.
Så, alla ni som faktiskt tror ni känner mig, ni kanske skulle ta och lyssna lite mer på en väldigt smart och bra tjej som faktiskt träffar och pratar ingående med mig varje dag. Som känner mig så bra att hon vet hur jag kommer att reagera i en given situation (mest för att hon skulle göra precis samma sak haha) och sluta tro att ni egentligen spelar någon som helst roll i mitt liv. Ni går att byta ut hela högen!
Om ni faktiskt vetat nåt viktigt om mig hade ni vetat att det bara är bäst att lämna mig ifred.
Så lyssna på den enda riktiga vän jag har, en slags själsfrände kanske, och LEAVE ME ALONE!