ingentingarheligt

Dagen till ära, den 10:de oktober 2008, har kvinnan jag bor med fått urinvägsinfektion. Låter som en ovanligt otrevlig sjukdom även i mina öron, trots att jag inte vet hur det känns, är inte särskilt sjuklig av mig. Så nu ska hon spendera halva natten på något fattigmanssjukhus, Axess akuten eller vad det nu heter, och jag lider faktiskt med henne. Det där stället får mig alltid att tänka på nån dålig ameriskansk tv-serie, i stil med Cityakuten. I ett trångt avlångt, dystert upplyst rum sitter fattiga människor och trängs och hostar på varandra så att alla blir ännu sjukare. Nu stämmer min tanke förmodligen väldigt dåligt med verkligheten, men alla har vi våra fördomar. Tidigare i veckan, innan hon blev riktigt dålig, hade vi en intressant disskution. Hon har smådejtat en kille ett tag, men insett att han inte är något för henne, men han är inte riktigt av samma åsikt. Vilkte resulterar i pinsamma situationer för alla inblandade, inklusive mig, och skapar stor irritation i vårt lilla hem. Och under ett utbrott av denna ilska började vi prata om kärnfamiljen. Någon dag innan dess hade jag pratat med min chef och en kollega om just barn, familjer osv, jag är en stark moståndare till att sätta barn till världen alls, verkar mest egoistiskt när allt är som det är och ingen kan uppfostra dom ändå. Min chef är uppväxt i nån fantasivärld tror jag, där alla leker mamma, pappa, barn och ser så lyckliga ut. Riktig idyll. Då undrar jag hur denna inte helt korkade människa kan sitta och säga att allt som krävs för att få välartade och väluppfostrade ungar är tid. Inte för att jag tror att han har fel, men hur lätt är det för en ensamstående mamma med två barn att få tid för något? Dessutom måste väl även föräldrar ha ett liv utanför hemmet? Det håller ju inte. Mat, kläder och bostad måste finnas och då kommer den stackars ensamstående att vara borta mycket, och det vet jag, många av dom har stor ångest över det. Vad jag senare kom att tänka på var att han är uppvuxen i just den där kärnfamiljs idyllen. Den man kankse är lite avundsjuk att man inte fick själv. Tryggheten, stabiliteten. Men det måste ju vara svårt att sätta sig in i hur det är att vara skilsmässobarn. Vilket många fler ungar är idag än vad det finns barn om bor med båda föräldrar. Och där har vi min poäng, hur kan en annan människa, i en annan situation någonsin verkligen sätta sig in i en annan persons liv? Jag tror inte att det är möjligt. Därför tror jag inte att min chef kan förstå vad jag menar när jag säger att trenden med ensamstående familjer inte är en bra idé. Inte för att ensamstående på något sätt är sämre föräldrar utan för att dom helt enkelt inte har samma förutsättningar. Jag kan förstå att ungar med ensamstående mammor från förorten får en helt annan och hårdare start i livet. Verkligheten kommer nog ikapp dom snabbare och dom får helt andra erfarenheter, inte nödvändigtvis bra sådana. Men det krävs alltid någon i samma situation för att döma eller förstå någon. Jag kan inte säga att kärnfamiljen är den absolut bästa lösningen, den har säkert sina brister som allt annat, men jag VET att två föräldrar måste vara bättre att ha på plats än bara en. Min sambo är också skilsmässobarn och förstod mitt resonemang, även om det låter lite knepigt i skrift. Men ingen vet egentligen något om någon annans liv, om man inte är där eller har varit där själv, och då är det bara knappt. Så nu har jag slösat en massa tid jag borde ha lagt på städning, min käre far ska nämligen komma på besök för första gången på söndag, och istället skrivit nonsens. Har dock lyckats sätta upp en tvätt tid tills imorgon, det var duktigt av mig. Och nu ska jag ju snart börja jobba så jag ska nog läsa och dricka Red Bull ett tag.